Livet
Här ligger jag, med en liten bebis alldeles intill mig och en tjej också nära mig som är frisk och äter frukost. Och visst tråkigt om vi får ställa in (vilket jag som sagt tvivlar på nu) men ändå. Jobbigt med magsjuka men det är övergående! Är tacksam för mina tre friska fina hjärtan! Eller ja pappan har tyvärr ont i nacke och rygg efter krocken så jag hoppas han får tid till sjukgymnast snarast men ändå, frisk! Man läser så mycket hemskt och jag har en hemsk erfarenhet i bagaget om HUR skört livet är. Menar, runt 18:00 sms till pappa med en bild på Emilia sovandes mot sin pappas axel.. Svar 18:02: "Så fin Louise, jag är inte förkyld längre nu så i veckan vill morfar låna Emilia och gå barnvagnspromenad" runt 21, står det poliser i min hall och på sängkanten sitter min mamma med handen på mitt lår och säger med tårfyllda ögon att min pappa kört ihjäl sig på motorcykeln? Va? Så ni ser. På några timmar.. Bara ryckas bort. Så mitt motto är: somna a l d r i g osams, säg inte hejdå innan jobbet/åka iväg någonstans osams, även om jag kan vara galen på både Emilia och Daniel så samlar jag mig, säger hejdå och pussar dem innan jag åker. Hur arg jag än kan vara på trotset eller om vi varit oense om något D och jag. För mig är det så viktigt! För man vet aldrig när man ses sista gången. Nu låter det som det hänger över mig och det menar jag inte. Utan bara att man aldrig skiljs osams!
Iallafall, detta liv. Två små barn. Lever väldigt olikt de andra i min ålder för även om jag har vänner med barn så är de vännerna utan barn fler.. Klart jag kan sakna att vakna en morgon i lugn och ro, eller veta att slår jag på denna film kommer ingen störa mig och klart det vore kul att gå ut.. Fast dricka alkohol känns väldigt avlägset. Men med handen på hjärtat - jag älskar det här. Jag har två fina barn och en ordentlig pappa till dem. Jag är så lycklig och tacksam och känner mig värd det här efter allt jag gått igenom!
