Mamma till Emilia & Vincent

Jag tänkte skriva lite om förlossningen, jag kommer inte ihåg allt som hände under de två timmar vi spenderade i förlossningsrummet innan han lades på mitt bröst, men jag skriver det jag minns, så skriver jag förmodligen en till sen med de rätta detaljerna när jag fått hem min journal! 

 

Jag kan börja med att berätta om den sista veckan av graviditeten.. den var allt annat än rolig. Den 30/12 var vi som ni vet inne på tillväxtultraljud, där läkaren uppskattade bebisens vikt till 4500 gram. Vi fick en tid för bedömning av igångsättning den 5/1, eftersom jag var så rädd för förlossningen, eftersom vikten endast är en uppskattning. Vi åkte in på kontrollen den 5/1, en förlossningsläkare undersökte ännu en gång med ultraljud och sen undersökte han min livmodertapp för att bedöma mognaden. Jag var väldigt omogen och tappen var långt bak, och undersökningen gjorde djälulskt ont och jag tappade allt hopp typ. Varför har jag haft enorma mängder av förvärkar sen mitten av graviditeten och starkare på slutet, om jag ändå inte är mogen efter beräknat?! Kom hem, grät, mådde dåligt av att veta att han är stor, ville ändå bli igångsatt eftersom han inte kan stanna i min livmoder hur längesomhelst i och med vikten.. Fick en tid för ny bedömning 7/1 och läkaren tvekade på att jag skulle hinna mogna till dess men med tanke på läget fanns inget annat att göra.. men det var inte klart att jag skulle bli igångsatt och det var det som jag hade mest problem med - att inte veta hur det skulle bli! Tänk om de nekar mig igen, och jag får vänta ytterligare ett par dagar och han lägger på sig ännu mer vikt? Fy jag var inte talbar de här dagarna, stackars Daniel, min mamma och Linnéa Warvelin som fått höra på en hel del klag! Älskade ni vad fina ni är som alltid finns där. 

 

Men så! Kvällen den 6/1 hade jag mensvärk, som jag haft större delen av graviditeten och tänkte inte ens på det. Vid halv tre kom Emilia in till oss och ville sova med oss som hon alltid gör, jag hade lite starkare mensvärk och la mig tillrätta i sängen för att somna om.. men det gjorde jag aldrig och Emilia var också vaken. Jag gick för att kissa kl 3 och då på toaletten fick jag en stark sammandragning som gav mig flashbacks till de tidiga värkarna med Emilia. Jag kom inte ifrån toan eftersom värkarna började komma, men emellan en värk gick jag och hämtade min telefon och laddade ner värkappen. Började klocka dem och de var mellan 30 sekunder till en minut långa och kom i snitt med 3 minuters mellanrum, men en del var det 5-6 minuter emellan, och någon gång var det så mycket som 10 minuter. Jag visste inte vad jag skulle tro, jag fick andas igenom dem och gunga med hela kroppen för att fixa dem, men de gjorde inte så ont att jag ville åka in, inte än. 

 

Vid fyra kom jag äntligen ifrån toan och hämtade värmekudden för att lindra med. Emilia och Daniel var vakna hörde jag och Daniel kom upp för att fråga vad jag gjorde, haha. Jag har nog värkar, sa jag, men jag vet inte riktigt om de är på riktigt för de gör inte så superont.. Satte mig på sängkanten med riskudden och fortsatte klocka dem. Emellan en värk klädde jag på mig och började fråga Daniel om vad han trodde.. vid fem sa jag att fan det börjar göra lite ondare nu, skulle behöva lustgas typ. Kände förhoppning om att det var på riktigt. Kvart över fem känner jag att nej jag ringer förlossningen och hör vad de tycker, har ju ändå en kontroll idag så ska ju ändå dit. Min första tanke var ju att det inte alls var på gång och vänta till vanliga kontrollen, men nu hade jag såpass tryck i värkarna att jag kände att nej det här är på riktigt, vi måste in. 

 

Ringde förlossningen 05:26 och barnmorskan som svarar tycker vi ska åka in. Jag ringer upp min mormor och morfar som ändå skulle vara barnvakt åt Emilia, säger att jag har värkar och att vi kommer med henne nu. Hela familjen lämnar sängen och emellan värkarna klär jag på Emilia kläder och packar ner det sista i väskorna. Värkarna kommer bra mycket tätare nu och de gör ont, men inte så att jag vill skrika, mer som en intensiv mensvärk. 

 

Såklart hade det kommit snö över natten och bilen stod självklart utanför garaget just den dagen.. hade på mig en vanlig vinterjacka för att kunna ha värmekudden mot tröjan som lindring av värkarna och väntade på att vi kunde åka. Höll koll på Emilia medan Daniel sopade av bilen, sjukt vad man klarar av trots smärta. Vi kom iallafall hemifrån ca 05:50 och åkte till mormor och morfar, lämnade av henne och fortsatte till förlossningen. Det var vidrigt att åka bil med värkar kan jag säga! Fick jobbigare värkar av bilens rörelser och jag bet ihop för Emilias skull, ville inte hon skulle höra hur ont mamma hade.. men tror inte hon led något av det för hon har iallafall inte sagt något. 

 

Framme vid akutintaget 06 och gick därifrån till hissen som tog oss upp till våning 4 och förlossningen. En supergullig barnmorska mötte upp oss och jag fick en värk precis då och lutade mig mot väggen i korridoren innan vi kunde gå vidare. Fortsatte ner i korridoren mot förlossningssalen och jag fick lämna urinprov och lade mig på sängen för att titta över bebisens hjärtslag och mina värkar. Klarade av ligga där med värmekudden i typ fem minuter innan jag fick ringa på klockan och be henne undersöka mig direkt istället. Klockan var då 06:15 och jag var öppen 4 centimeter. "Du har jobbat på bra där hemma!" sa barnmorskan och startade lustgasen åt mig. Kände mig taggad, visste hur mycket lustgasen hjälpte mig senast och glad över att jag var öppen 4! 

 

Det tog ungefär tio minuter till innan jag återigen fick ringa på klockan för hade så ont. Barnmorskan hjälper mig av med leggings och trosor och jag får på mig sjukhusets snygga nättrosor, haha och klockan är snart närmare sju. Blir undersökt igen och är öppen 6 cm ungefär.. härifrån minns inte jag några speciella steg. Jag minns allt som i en dimma. Jag andas lustgas så att jag är så borta i huvudet att jag knappt hör någonting men envis som jag är så andas jag även utan flera värkar för att få tillbaka kontrollen i huvudet, och när jag inte andas lustgas så skriker jag för det gör så ont. Hör hur barnmorskorna säger "Oj oj det här går riktigt fort, det är tufft med såna här förlossningar för värkarna är fruktansvärt intensiva och så en stor bebis på det som trycker sig neråt i förlossningskanalen." Någon gång här runt 6-7 cm öppet tas hinnorna så vattnet går, minns att det kändes varmt. 

 

Jag börjar få himla ont och lustgasen hjälper inte ett skit vid 8-9 cm öppet och jag tar bort den.. har en barnmorska vid min vänstra sida, Daniel vid högra och jag håller i hans hand så hårt... frågar ynkligt hur långt det är kvar och någon av barnmorskorna svarar att det inte är långt kvar och att jag vid nästa värk ska trycka med så mycket jag kan för att få bort de sista kanterna innan huvudet kan komma ut. Jag gör som de säger och jag har aldrig skrikit så mycket som jag gjorde då. Herregud jag var helt öm i halsen efteråt för att jag skrek så högt. Klockan 8 är det fullt öppet och jag får ordentliga krystvärkar och allt känns bara så hopplöst. "Han kommer ju inte ut hur mycket jag än trycker" säger jag och alla i rummet svarar "Louise herregud han sjunker ner hur mycket som helst när du är sådär duktig och trycker på även när värken är över. Det är verkligen inte långt kvar!" Jag lyssnar på dem men vill verkligen bara dö av smärta. Barnmorskorna trycker varma handdukar och det känns mycket bättre, den brinnande känslan liksom försvinner lite. Här försöker de ta av mig min egna tröja och linne, jag hjälper till så gott jag kan och de ska ta på mig en förlossningskjorta, men det hanns inte med, haha. Jag hade ena ärmen på mig när jag fick V på mitt bröst, det var så långt vi hann! 

 

"Louise nu är det två värkar kvar, en om du är riktigt tuff och trycker på utan värk. Kom igen! Du fixar det." Kände hans huvud där nere och kände äntligen adrenalinkicken och hoppet kom tillbaka. Okej det gör djävulskt ont men få slut på eländet istället för att håll tillbaka pågrund av rädsla.. Värken kom, barnmorskan hejade på och jag höll i värken ut och mer därtill. Jag känner hur han kommer ut, hör ett skrik och öppnar ögonen.. får en bebis på bröstet och jag känner mig så lättad och lycklig. "Herregud vilken prestation, det här ska du verkligen vara stolt över" säger barnmorskorna och även förlossningsläkaren som kallades in eftersom det var en sån snabb förlossning. Jag berättar om min första förlossning, att även den gick fort och de säger att jag nog är väldigt bra skapad för barnafödande, haha. Jag är smått chockad och tar åt mig av komplimangerna.. Tittar på bebisen och upp på Daniel och säger "jag gjorde det igen.." Vi pussas. Barnmorskorna tittar om jag behöver sys och helt sjukt men det behövdes inte, inte en skråma trots lillemans vikt på 4910 gram och längd 54 cm, huvudomfång 36. 

 

Jag är så stolt över mig själv och mina förlossningar och grymt imponerad över vad kroppen klarar av! Jag skulle lätt göra det igen.. men två barn räcker gott och väl för min del. Men helt sjukt att jag redan nu skulle göra om det. Det är det häftigaste man kan vara med om.