Mamma till Emilia & Vincent

Åh jag är så förväntansfull inför kommande förlossning, är hälften av graviditeten kvar men längtar redan nu.. Letade fram min förlossningsberättelse jag skrev efter att Emilia föddes så tänkte dela med mig av den.

 

29 maj 2011 var det Mors dag och jag hade sammandragningar hela dagen och en molande värk, som mensvärk fast lite mer intensivt. Dessa värkar hade jag gått med sen vecka 36, vilket är förvärkar. Livmodern tränar inför förlossningen så jag tänkte inte på hur ont de gjorde eller hur ofta de kom, eftersom de varit där i fyra veckor.. så jag tänkte inte på att något var igång eftersom jag gått med dem så länge. Jag hade ställt in mig på att gå över tiden maximalt. Jag var inne på dag 4 efter beräknat och kände ingenting annorlunda. 

 

På kvällen började de göra lite mer ont men inte extremt, jag tänkte inte så mycket på det tills jag hade varit på toaletten och upptäckte blod på pappret. Då ringde jag mamma (alltid mamma, haha) och frågade vad det kunde vara och sen kort därefter ringde jag förlossningen, omkring klockan 21. De svarade att det var en teckenblödning, som är en blödning från livmoderhalsen. Jag frågade hur långt bort förlossningen var och barnmorskan svarade inom ett dygn eller iallafall ett par dagar. Jag blev överlycklig, jag var trött på den enorma magen och längtade så himla mycket efter bebisen. Jag tänkte också att jag slipper bli igångssatt, och hjälp, vi ska verkligen bli föräldrar, och det ganska snart. Eftersom jag någon dag tidigare i ren trots packat upp BB väskan igen eftersom "det inte kommer någon bebis" fick vi packa den igen.. haha 

 

01:00 gick vi och la oss men jag hade svårt att somna. Jag vände och vred på mig och var lite rädd för att vakna i ren smärta, men till slut så somnade jag iallafall, men vaknade kort därefter av världens värk, precis det jag var rädd för.. men jag tog värkarna bra och lyckades andas igenom dem. Det var ca 6 minuter mellan värkarna och de var kraftiga, men fortfarande en viss intervall mellan dem så jag vaggade runt i lägenheten, tog en dusch, andades och jobbade på bra. Daniel väckte jag inte, jag ringde först förlossningen när värkarna var nere på 2-3 minuters mellanrum runt klockan 02, och de då höll i sig i cirka 1 minut. Då ringde jag, och vad fick jag till svar? "Vi har fullt just nu, kan du avvakta någon timme?" PANIK! Jag visste ju inte hur långt förlossningen gått, jag hade sjukt ont och kände ett tryck neråt som inte går att beskriva, men jag väckte då Daniel eftersom jag behövde någon som stöttade mig genom denna smärta..

 

Vi jobbar på hemma och packar väskor. Jag minns inte ens vilka kläder jag åkte dit i. Haha, snacka om att man glömmer allt när man väl ska iväg. 03:45 ringde vi förlossningen och jag har då ännu ondare än när jag ringde första gången och värkarna avlöser varandra. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag är äntligen välkommen upp till förlossningen. Daniel ringer taxi och jag försöker svara på det han säger medan jag tar emot värk efter värk. Jag har ett stadigt tag om hatthyllan i hallen och andas, medan Daniel får på mig mina skor. Peppar mig själv i huvudet med tankar som hur duktig jag är och att jag snart är på förlossningen där jag kan få bedövning, för jag avlider ju nästan av detta öppningsarbete. 

 

04:15 sitter vi i taxin och jag tar emot 5-6 värkar den korta resan dit (karlberg-lasarettet) stackars taxin kör hur fort som helst, för bara några dagar innan var det en tjej som födde sitt barn i taxin då det gick så fort! Haha så jag har då aldrig åkt taxi så fort i hela mitt liv. Vi kommer fram till akutintaget 04:20 där personal möter upp oss och jag sätts i en rullstol då det skulle tagit en evighet att gå med mina värkar. Framme vid förlossningen frågar en barnmorska mig hur jag mår och jag grimaserar till svar, jag fick den första värken som gjorde så ont att jag inte klarade av att andas igenom den.

 

04:40 ligger jag i sängen och vi blir inskrivna på förlossningen. De sätter en CTG på mig så de kan se mina värkar samt bebisens hjärtslag. Jag har ungefär fyra värkar på tio minuter, alltså 1-2 minuter emellan dem och de varar i ca 30 sekunder, så jag hinner andas lite emellan. Men fy det är tufft alltså. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen emellanåt. Men eftersom de är såpass korta så går det ganska bra att fokusera bort smärtan och istället lyfta fram andningen. Jag går runt i rummet med min värmekudde och tycker själv jag gör ett bra jobb. 

 

04:50 blir jag undersökt och till min stora besvikelse är jag endast öppen 1cm. Ville dö. Tänkte att detta kommer ta aplång tid. Tack och lov skickar de inte hem mig i detta smärttillstånd utan jag får vara kvar. Ack så fel jag, barnmorskan och Daniel hade om att det skulle ta minst tio timmar.. 

 

Vi är kvar på rummet med värmekudden mot magen och jag vaggar runt med Daniel nära mig. Vid 06:00 blir jag erbjuden ett bad och tackar ja, får krypa ner i badet och det var jätteskönt, bortsett från att i badet öppnar jag mig så fruktansvärt mycket att jag knappt minns någonting, mer än att jag nästan grät av smärtan.. Jag andades och Daniel höll min hand. 

 

Vid 06:30 är det mer tryck neråt och vi kallar på barnmorskan som undersöker mig, jag är nu öppen 4 cm, till barnmorskans förvåning då hon inte trodde det hänt så mycket på 1,5 timme. Har alltså öppnat mig 3cm på 1,5h.

 

Jag får en morfinspruta i låret vid 06:45 som ska lindra värkarna, som börjar verka om 15 minuter ungefär. Okej en kvart, tänker jag, det är ca sju värkar bort.. Jag räknade och räknade, inte fasen hade jag mindre ont trots den där fåniga sprutan. Jag hade fortfarande lika ont och kände mig inte alls lugnare.. 

 

Vid 07:00 vill jag inte bada mer och Daniel och barnmorskan hjälper mig upp. 

 

Inne på rummet vid 07:05 tar jag i hand på dagspersonalen, barnmorskan undersöker mig och jag är nu öppen hela 7 cm!! Herregud inte konstigt att jag haft jäkla ont och känt ett enormt tryck under denna timmes badande! Jag har alltså sen senaste undersökningen öppnats ytterligare 3 cm. Jag känner mig stolt över mina prestationer, och det är personalen och Daniel också. Jag frågar om jag kan få epidural, hon hinner inte svara innan jag får en till värk och efter värken lägger hon sin hand mot min kind och säger att det hinner vi inte.. du kommer klara det fint ändå.. du har gjort ett fantastiskt jobb i badkaret och du klarar det som är kvar galant! Jag litar på dem men är något rädd inför krystandet. Daniel peppar mig också till att jag klarar av det utan epiduralen. Jag litar på dem.

 

07:30 undersöker bm mig igen och jag är nu fullt öppen. På 25 minuter har jag öppnat mig 3 cm till. De tar hål på mina hinnor då vattnet inte gått än samt vid nästa värk töjer bm den sista kanten som är kvar tills att jag är fullt öppen. De är imponerade över hur fort det gått och hur bra jag tacklat smärtan och alla värkar. Daniel ger mig massor av pussar och stryker mig över kinden och tar omsorgsfullt bort hårslingor från mina kinder. Jag kramar hans hand hårt och med ögon fyllda av smärta och tårar tittar jag på honom. Vilken kärlek och samhörighet man känner under en förlossning..

 

08:00 vill barnmorskan att jag ska ställa mig på knä för att bebisen ska tränga ner lättare och jag provar även lustgas. Plötsligt blev det såå lätt att föda barn, lustgas är verkligen toppen tycker jag. Det blev så lätt att följa med i värkarna och jag minns att jag sa något i stil med "herregud med lustgasen kan jag föda hur många bebisar som helst" haha

 

08:25 Nu vill jag inte stå på knä mer och jag vill heller inte ha lustgasen.. eller först vill jag ha den när jag ska krysta men sedan när jag får reda på att jag inte får ha den vid krystningen så känns det självklart att plocka bort den. Jag vill bara ha ut den här bebisen. Halvsittandes med hakan mot bröstet och händerna i två handtag som sitter längs sängen krystar jag, utan någon bedövning alls, ut Emilia på några krystvärkar.. Jag krystar totalt i ca 15 minuter.

 

08:44 Känslan när hela bebisen är ute är helt obeskrivlig. Det första jag sa var "Åh jag har inte ont längre!!" och mina ögon fylldes av tårar när jag ser en blå liten bebis skrika, som ju mer minutrarna går blir alltmer ljusrosa i huden. Jag tittade upp på Daniel och att se hans ögon tåras av kärlek... det går inte att förklara känslan! Jag fick upp Emilia på bröstet och... det måste upplevas för att förstås. Hon är så fin, så fin, och bara våran.. Jag tittade på Emilia, på Daniel och vi pussades.. Kärlek! 

 

Förlossningen från inskrivning tog ca 4 timmar, jag är så stolt över mig själv! Allt, verkligen allt är värt det! 

Älskade, älskade Emilia. 4640 gram och 51 cm lång.